Just nu är jag i väldig obalans och vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till den heller  En mycket bra tråd du skapat men jag måste tänka till lite, alltför mycket som inte ligger på plats nu.

Jag tänker ju då att obalansen är även den en del av balansen. För att vara i balans och se skillnaden måste man även bitvis vara i obalans. Det är obalansen som pushar processen framåt och tvingar oss till utveckling. Befann vi oss i ständig balans är det mindre troligt att vi skulle reflektera och söka inuti oss för att komma vidare.

Jag tror därför att vi ska Välkomna oblansen även om den inte är så trevlig, och se den som en del i vår utveckling. När saker som du skriver Clary inte ligger på plats ger oss det möjlighet att sortera och kanske möblera om lite, behålla visst och göra sig av med annat. Jämfört med om allt låg prydligt och på plats hela tiden.

Förstår ni hur jag menar?

Kram på er!

#2 jag har nyss översatt en artikel om änglarnas liv på AU, där det beskrivs att deras utveckling går väldigt långsamt, eftersom de inte känner motstånd.

Jag har tänkt att just motstånd är det som hindrar mycket av vår utveckling - men antagligen är det så att så länge vi inte är helt "medvetna" och frigjort oss från dualismens idéer, så fungerar vi så att vi behöver motståndet för att också kunna känna motsatsen- förlösningen.

Är det lite så du menar? Motstånd och obalans får oss visserligen att må dåligt, men utan den skulle kanske inga förändringar ske? Det finns ju en gammal klassiker som heter " att må dåligt är en bra början"…

Tack för denna synpunkt, Hoppis!

Samtidigt, med tanke på trons skapande kraft…så länge man är övertygad om att man behöver möta svårigheter och utmaningar för att utvecklas , så kommer vi att dra till oss det …

jag har svårt att se att balans kan vara något som någonsin kan bli negativt….jag tror inte att saker kan stanna av för att man lever i balans? Tror ni det?

Handlar inte balans om att vara jämn, att inte låta någon av sidorna tippa över…

Obalans blir det ju först när man tappat balansen….hahaha, det här låter ju helt snurrigt….

Jag måste klura mer på detta…är nämligen inte helt övertygad om att obalans är en nödvändighet för att utvecklas…men kanske jag får överge det…

Är man sen våg blir det jobbigt när inte vågskålarna väger jämt

Naturligtvis får man erfarenheter av obalanserna men jag vet inte om det är en nödvändighet för att utvecklas, eller?????

En knepig fråga är det och jag måste nog plocka om en hel del innan det blir balans nog för att att hitta ett svar, om jag gör det

Ja jag har förstås absolut ingen aning om det behövs för utveckling eller ej.

Men när vi ska vidare och framåt i vår utveckling, när vårt karma kallar, så hamnar vi ju i obalans vare sig vi vill eller inte genom de situationer som skapas för att vi ska kunna utvecklas.

När vi jobbat igenom de största (första?) karmaknutarna blir det mera balans men man ska ju ha kommit extremt långt för att leva i ständig balans. Även höga gurus får ju obalanser pga hälsa eller andra omständigheter. Visserligen kanske de återfår balansen snabbare tack vare att det jobbat igenom vissa knutar men vad jag vet så går ingen i detta jordeliv fri från obalanser.

Jag märker att jag skiljer på yttre och inre balans en hel del.

Visserligen är sjukdom en slags obalans, men om man kan acceptera den så kan man ändå leva i balans, så ser jag det.Man kan vara arbetslös och singel och ändå känna balans( har jag hört) .Och så motsatsen, man kan ha det mesta stadigt i det yttre, likväl är det obalans på insidan.

Likaså när karmat kallar, så kan man ju bemöta det på olika sätt.Vi hamnar automatiskt i YTTRE obalans då,det är sant, men ibland lyckas man bemöta även dessa med ett balanserat inre, andra gånger inte….det är rätt intressant…

För mig handlar obalans mer om känslostormar och oro.

Ska tillägga att jag inte heller tror att balans är negativt. Men jag tror inte att vi kan leva i den konstant.

Vi kan utvecklas till att ha ett högre mått av balans men att vi skulle kunna uppnå ett tillstånd där man aldrig vippar över åt något håll tror inte jag att vi som mänsklig vibration klarar. Vi är inte så rena i våra eterkroppar utan har alltid saker att ta hand om, och när de pockar på så hamnar vi i obalanser.

Men det är förstås min tro… och utifrån den lilla lilla lunskap jag har. Jag talar mest utifrån mina egna tankar så jag har inget att styrka mina påståenden med  Och jag kommer säkert att han utvecklat dem och kanske i viss mån ändrat dem om jag uttalar mig igen om ett år eller fem…

Eftersom jag arbetar med kinesisk medicin bl a, så håller jag förstås på att balans är en förutsättning för ett "bra" liv. Ni vet yin och yang som är de två ingredienserna för ett starkt Qi, där yin är negativt laddad energi och yang positiv..

Obalans hamnar vi alltid i, men enligt naturlagarna så strävar vi då omedvetet efter att uppnå balansen igen. Titta bara på naturen, den är den bästa skolan. En obalans skadar på sikt allt levande. Ex vis ett ekosystem som hamnar i obalans. Därför har vi alla levande varelser en inbyggd "krisplan" för sånt, där vi på ett eller annat sätt omedvetet, eller medvetet, intar ett beteende som återställer balansen igen. I naturen, om obalansen gått för långt, kan vissa arter försvinna, men de arter som sedan blir kvar lever i fortsatt symbios med varandra = en balans har uppstått mellan de kvarvarande arterna.

Egentligen skulle man kunna säga att obalans är en förutsättning för att uppnå balans, och vice versa.

Hej förresten!  Tyckte att ämnet var så intressant så jag bidrar med några tankar jag med.. Kul att va tillbaks!

#9 Ditt näst sista stycke som börjar Egentligen skulle man kunna säga osv. är precis vad jag menade!

Ja, det här är verkligen intressanta saker att fundera kring…även inom kinesisk medicin.Att se det som något naturligt alla dessa processer, vi har perioder precis som ett fruktträd, tid då man blommar och där blommorna blir frukt, sedan faller av och löven faller av och under vintern sover.Vi är också gjorda att fungera på det sättet, men samhället tillåter oss inte som det ser ut idag…

Jag har tex känt ett intuitivt motstånd mot att knapra ginseng och rosenrot varje dag, trots att det är en naturlig substans.Men just detta att samhället kräver att vi ständigt ska vara pigga och alerta! Vi är inte gjorda för det.Att vi känner oss trötta och utan energi ibland är ju kroppens naturliga sätt att ladda batteriet.Då ska vi vila, gå inåt, inte springa vidare med hjälp av preparat.Eller?….

Jag brukar ibland skämta kring detta, då man ofta hör " Åh, jag är så trött, jag behöver en kopp kaffe!" Då brukar jag säga " Eller så kanske du behöver vila"

Att kroppen automatisk försöker reparera obalanser kan man också se.Vi blir sjuka helt enkelt.Kroppen slår av på takten om vi inte själva gör det.Sedan att människan är för tjurskallig för att förstå sitt bästa många gånger, det är en annan diskussion.

Ja, för egentligen finns det ganska stort utrymme att vila om vi själva väljer att göra det. Självklart kräver det att vi avstår från andra saker då, som att städa för ofta, träna, skjutsa barn, baka, umgås, fixa och dona… många har ju en massa självpåtagna aktivteter som de gärna vill ha och hålla på med, men som de mycket väl skulle kunna avstå ifrån för att frigöra tid till återhämtning och eftertanke.

Så jag skulle nog vilja säga att de flesta kraven kommer från oss själva, för samhället är ju vi som är medborgare och vad vi gör det till.

#12 så sant ,så sant, kraven kommer från oss själva,utifrån en bild vi själva gjort oss, via information utifrån.Vår egen bild av hur man ska vara för att bli accepterad kanske? Eller kunna acceptera sig själv….

Själv slåss jag kring detta med umgängets betydelse…egentligen har jag ett ganska stort behov av att vara en enstöring, jag umgås gärna med folk, men absolut inte för mkt.

Igår var jag tex på stranden med min son och vi hade det jättehärligt, bara vi två.Samtidigt såg jag överallt alla dessa "gäng", vuxna o barn i en härlig röra som umgås.Det tycktes som att jag och sonen var de enda som var "själva" på hela stranden…

Jag kan inte landa i förståelsen om mitt obehag kring detta beror på att jag inom mig längtar efter ett större umgänge, eller om obehaget beror på just de tankarna, att jag tror att jag behöver vara något jag inte är.

Psykologiska undersökningar som görs, påpekar ständigt att ett rikt socialt liv ökar livsglädjen.Då får jag det till att jag mår dåligt för att jag inte är nån supersocial människa - det ses nästan som ett handikapp att inte vilja vara med folk jämt och ha stora grillfester i trädgården, det betyder att man är otrygg,skygg och stängd ungefär.Social färdighet och stort umgänge har rätt stort statusvärde i vår kultur…

Samtidigt kan jag inte släppa min känsla för att jag nog känner mina gränser, som kanske många andra inte gör? Att umgås hela tiden med andra kan ju också vara ett tecken på osundhet…att man inte vågar stanna upp och känna efter.I stället bokar man in UMGÄNGE, för då ÄR man någon….

Äh, det kan egentligen kvitta vad undersökningarna säger, om mitt behov av tysthet, natur o ensamhet är ett handikapp så bjuder jag på det .Jag tar tillbaks min kraft!

Vad tänker ni kring detta med att vara social, ha stort umgänge och alltid "hitta på saker" med andra? Hur fungerar ni?Är det bara jag som blir TRÖTT på somrarnas evenemang ?Jag vill sitta under korkeken o lukta på blommorna , jag…

Hehehe, ja för min del tänker jag ganska likt dig!

Idag vet jag ju till exempel att min sjukdom gör att jag inte orkar med socialt umgänge i den utsträckning jag själv vill. Det tar för mycket av min kraft!

Sedan finns ju själva kvalitén på umgänget som en del av det hela med. Jag umgås till exempel inte alls längre med människor som inte är öppna på djupet. De måste kunna prata om både svåra och djupa saker likväl som flatgarva åt roliga historier. Allt umgänge (i stort sett) där de djupare konversationerna inte har någon plats har jag valt bort.

Det är i de ytliga stora umgängena som jag upplever att många gömmer sig. Pratar om inget alls men är väldigt uppbokade och upptagna. Springer ifrån sina egna känslor men övertygar sig samtidigt om att de ju har sååå många goda vänner.

För min egen del är mitt statusvärde ur samhällets eller andras syn idag rätt oviktigt. Det är jag som avgör vilken status jag ger mig själv. Jag är sedd som en udda, konstig och märklig fågel här där jag bor. Men vad säger det om mig eller om de andra egentligen?

Jag anser själv att jag har hög status som människa för att jag väljer att inte låta mig påverkas av hur andra kanske ser på mig och min enstörighet.

Här hos oss har det inte varit en enda stor grillfest i trädgården på hela sommaren. Vi har varit på ett par iofs men med vänner vi tycker om. Här blir det mest korkekande, gärna med ett glas kall öl, men gärna ensam med mannen/familjen.

Däremot så kan jag gärna gå på stora evenemang och sitta i utkanten och titta… titta på det sociala spelet och le åt alla krumbukter vi ägnar oss åt. Jag kan förstås delta oxå om jag känner för det, men ofta är jag oerhört nöjd med att bara vara en iakttagare.

Så njut av att vara precis som du är och skit i andras sätt!  Det är mina tankar.

Här har du en till som är enstöring - ja nästan så att det är störande, fast mest för omgivningen antar jag.

Vi är ju individer också, och varje individ har sina behov - åtminstone om man vågar vara ärlig mot sig själv. Jag tror att det är där kärnan ligger. Hur många människor "känner efter" vad dom mår bra utav? Är det inte ofta så att man hellre följer med strömmen för då tror man att man gör det "rätta"? Mot omgivningen då alltså och inte mot sig själv. Man följer det som man tror förväntas av en, istället för att som du skriver, gå in i sig själv och fråga vad man just nu egentligen vill göra. Sedan är många rädda för att avvika också, tyvärr. Man är beroende av den trygghet det innebär att tillhöra "ett community" s a s.. eller vad tror ni?

Jo, jag tror absolut så! Dessutom är det ganska ofta så enligt min erfarenhet att det som man mår bra av på riktigt kräver en del inre arbete, personlig utveckling och det är det ganska många som inte alls vill ta tag i. Personlig och andlig utveckling är ju i viss mån smärtsamt och kräver att man ärligt tar en titt på sig själv och det är det ganska många som aktar sig för… Det är lättare att rusa runt och inbilla sig att man är lycklig, tills kroppen eller något annat säger ifrån för att man inte lyssnar.

#16 Absolut, visst är det så Hoppis. Och just det där med att gå in i sig själv kan vara en "olustig" väg för många. Väldigt märkligt egentligen, för vågar man bara ta steget så kommer man upptäcka att man faktskt mår mycket bättre av att ta hänsyn till sina egna behov. Dom sammanfaller dessutom ofta med att vara en god medmänniska samtidigt.

Jag måste stanna upp och prata med mig själv. Det är inte alltid lätt att ha balans i livet.

Diskutera balans kära vänner! Vad är balans för er?  

#18 Så sant jeremina! Pratar man med sig själv, och inte till sig själv så kommer man att upptäcka sina "nya" behov dessutom, och resultatet låter inte vänta på sig - man mår mycket bättre, och säkert kommer omgivningen att fara väl av det också.

Steppenwolf har en låt som heter "The balance". Den var min godnatt-låt i flera år.